Dagen har gått så långsamt. Känner mig ensam här hemma utan Johan. Klättrar på väggarna för att jag inte vill att tårarna ska komma. Det är hemskt! Vill inte må såhär. Men man måste blicka framåt. Tro på något gott som kommer i slutänden. Men det är långt dit. Måste hålla hoppet uppe!

Nu under kvällen känner jag mer och mer att jag snart inte orkar gå igenom detta. Men måste kämpa. Kroppen säger ifrån, kanske börjar bli sjuk eller så är det all skit jag tänker på som gör att jag mår som jag gör?

Funderar på att ta hjälp. Prata med någon som vet vad jag menar. Kan inte stå här alldeles själv. Någon måste vara min vägledare. Vill inte att någon ska veta, fast jag vet att det är fler än jag känner till vet om den här skiten. Men jag blundar & tror att det är bara jag. Ibland tänker jag att jag ska gå ut med det. Men vill inte, för jag skäms. Men det är egentligen ingenting att skämmas över eller må dåligt över. För det är inte jag som har orsakat detta.

Blablabla.. Nog om detta!

Jag har världens bästa familj & vänner. Kan inte få bättre. Känner att jag vet vart dom finns om jag skulle behöva stöd i min kamp. Men jag måste bara intala mig själv att det är inte mitt fel!

Min älskade son, Loke <3 Han är min stöttepelare, tänk om jag inte hade haft honom. Hur hade jag överlevt detta då? Kanske jag inte hade vågat tagit steget. Han är bäst. Fått mig på en annan bana. Puss på dig! <3

Jag ler så fort jag tänker på honom. Hans skratt förgyller min dag.

Kan inte förstå att han snart bli 8 månader. Det har gått så fort. Buuhuu.. Jag vill inte :p han är mer vild än tam just & en egen vilja. Men den är inte så stark än så länge ;) Men tur är väl det haha! Det är så roligt och följa hans utvecklig, så himla facinerande och se. Hur mycket en liten bebis utvecklas på så kort tid. Häftigt!! :D

Här är den andra stjärnan i mitt liv. Ens bästa vän, hunden. Chili min guldklimp. Hon är för go. Kan inte förstå att hon har varit såhär liten. Den bästa av dom alla.

Blä vad känslosamt inlägg. Booooring! Men ibland måste man få skriva av sig. Har mer ändå. Men någongång måste det sättas punkt. Nu känns det dags.

Puss!

Ja det va en vetenskap man låg och tänkte på igår. Det va inte lätt att somna. När jag väl somnade ville Loke ha mat, usch va så trött så jag nästan somnade ståendes. Vaknade upp lika trött. Men det är bara att ta tag i dagen & köra på.

Idag hoppas jag att denna dag blir bättre än igår. Men det tror jag. Det kan NÄSTAN inte gå sämre än igår.

Man får helt enkelt blicka framåt & vad man ska göra. Inte vad man skulle ha kunnat göra. Då kommer allt upp. Måste intala mig själv att jag aldrig kommer kunna göra det bättre än vad jag har gjort.

Jag gör det inte för min skull. Kanske lite. Men mest för att allt ska bli bättre. Får hoppas bara det blir det. Alltid värt ett försök.

Ååå vill inte tänka på detta.. Har massa andra saker att tänka på. Men just nu ligger det här först, spelar ingen roll om jag försöker tänka på något annat så är det omöjligt att inte halka in på det.

Puss!

Min bebis, mitt allt! Du är verkligen det bästa jag vet. Dig ska jag aldrig svika vad som än händer.

Jag kanske är överkänslig. Men jag måste tänka på mitt bästa och mina egna familj nu. Nu får jag gå efter hur jag känner. Vet att det är hårt, men sånt är livet. Tror att det här är det bästa, iallafall just nu. Kan inte tänka mig något annat.

Vill inte bli mer sårad än vad jag är & kommer bli om jag stannar kvar på samma plats. Dags att ta ett steg ifrån!

För känner att det är mitt fel, men ändå inte. Vet att det inte är mitt fel, men jag är sån person som tar på mig allt dåigt. FAN! Det är så delade känslor.

Något jag aldrig kommer kunna förklara för någon. En känsla som jag aldrig kommer kunna beskriva i ord!

Känner innerst inne någonstans att jag kommer bli tackad för att jag tog det steget som jag gjorde. Det kommer nog ta ett tag innan man kan känna sig stolt. Nu är det bara ett svart hål, ett hål som fylls med sorg, ilska & besvikelse. Något som alltid kommer finnas kvar. Man kanske kan bearbeta bort det senare i livet, att man kan skratta åt det när man blickar tillbaka?

Hoppas det kommer något bra med detta. Det känns verkligen hopplöst. Men nu får man ta en dag i taget. Jag FÅR INTE ge upp. Inte bara för min skull, nu är det fler i spelet.

JAG MÅSTE VARA STARK!